Rent hus av Alia Trabucco Zerán är utgiven av Wahlström & Widstrand. Estela García är hembiträde i en rik familj i Santiago men hon kommer från en fattig familj i södra Chile. Dottern i den rika familjen har dött och Estela berättar sin historia från ett rum där hon är inlåst. Hon tror att någon lyssnar på andra sidan väggen. Det är en historia om hur hennes långa tid i familjen har varit, om det hon har sett och varit med om. Jag tyckte väldigt mycket om boken. Språket, de målande beskrivningarna och den genomträngande beskrivningen av samhället fängslar, förbryllar och upprör. Tack för boken Wahlström & Widstrand!
Estela García är hembiträde i en rik familj i Santiago. Familjen sökte ett hembiträde med ett presentabelt yttre och som kunde börja omgående. Estela kommer från en fattig familj i södra Chile och hennes plan var att tjäna pengar för att skicka hem till sin mamma. Dottern i den rika familjen har dött och Estela berättar sin historia från ett rum där hon är inlåst. Hon tror att någon lyssnar på andra sidan väggen. Det är en historia om hur hennes långa tid i familjen har varit, om det hon har sett och varit med om. Hon berättar om allt som hänt från början av sin anställning.
Alia Trabucco Zerán föddes i Chile, befann sig många år utomlands för att sedan återvända och bosätta sig i Chile. Rent hus är hennes andra roman och den har fått stor uppmärksamhet i spansktalande länder. Originalets titel är Limpia.
Jag tyckte väldigt mycket om boken. Språket, de målande beskrivningarna och den genomträngande beskrivningen av samhället fängslar, förbryllar och upprör. Alia beskriver klasskillnaderna och de regionala skillnaderna i Chile på ett drabbande sätt. Hon lyckas beskriva hur ett hembiträde osynligt glider genom ett hus utan att egentligen bli sedd. Estela bor i det bakre rummet, ett rum som finns i många rika människornas hus, ett rum i huset men inte ett hem. När Estela berättar känns det som att hon biktar sig, hon berättar allt, även det hon har gjort fel, men hon får ingen respons.
Jag bodde i Chile i sex månader under 90-talet och känner igen mycket i det som gestaltas. På en strand i El Quisco fanns det tidigare ett pålverk på stranden för att skilja de som jobbade i rika hushåll från de som anställt dem. Pålverket var borta och alla ville ligga på den ”rätta” och ”fina” sidan, halva stranden var tom. Klasskillnaderna levde kvar på många sätt. Jag känner också igen de osynliga hembiträden som fanns i min omgivning. Men allra mest minns jag den fantastiska naturen i södra Chile, ställen som är hänförande vackra.