Jättarnas frön av Henrik Wallgren är utgiven av Vildhallon. Det är en skrämmande resa med öbon Enöra i en postapokalyptisk dystopi som utspelar sig i Norden. Civilisationen som vi känner den har gått under och människorna lever isolerade i utspridda samhällen. Livet är en kamp för att finna föda, trygghet och medmänsklighet. Jag älskade boken samtidigt som jag kröp ihop av frustration och ibland äckel över hur människornas leverne utvecklats. Boken känns nära trots att den borde vara avlägsen. Tack Henrik Wallgren och Vildhallon för boken!
Enöra, som han kallas för det mesta i boken, lämnar sina barn på ön de bor på för att leta efter det underjordiska lager med fröer han hört talas om. Det är ont om mat i världen, elektriciteten har försvunnit och människorna har skapat nya samhällen. Enöra färdas på en egentillverkad båt och råkar ut för pirater, människojägare, lömska präster och en förrädisk natur. Hela tiden för han en inre dialog med Ring, som han har på sin handled. Ring har kunskap om Jättarnas värld och hur det såg ut tidigare.
Det här är en otroligt spännande framtidsskildring. Det är en postapokalyptisk dystopi som utspelar sig i ett ogästvänligt Norden som går att känna igen på ett sätt men är totalt oigenkännligt på ett annat. Här blandas det som nu är historia och nutid med en framtid som är ett resultat av människornas vanvård av jordens resurser. Invävt i det hela är fornnordisk mytologi och kristendom men förändrad till framtidens tolkning i en grym värld. Jag älskade verkligen den här boken. Det är en äventyrsberättelse där det känns som jordens utveckling har gått i cirklar. Livet går ut på att överleva till varje pris; undkomma människojägare, pirater och lömska präster och samtidigt hitta mat, vatten, värme, medmänsklighet och mänsklig närhet.